Låt lärarna vara ifred, men tillsammans

Lärare behöver vara ifred, men tillsammans. Det råder hets och stress på skolorna. Alla vill hänga med, fortbilda, utveckla och kvalitetssäkra skolans arbete. Någonstans mitt i alltihop verkar det ha det glömts bort att undervisning tar tid, att lärande är något som inte är fast och oföränderligt utan måste undersökas gång på gång och faktiskt hinna ifrågasättas av pedagogerna själva. Visst kan behovet av förändring vara nog så angelägen på många skolor, men ibland är frågan om vem som betalar priset för all skolutveckling och vad vi faktiskt får för pengarna nog så viktig att ställa. 

När själva görandet (vi har ju gått kursen, läst boken, fått målen) identifieras som skolutveckling så blir lärares lärande en grund historia. De flesta lärare och de flesta forskare inom utbildningsforskning är idag ändå rätt överrens om att lärande inte är en fråga om ren överföring av typen: ” Jag går igenom franska revolutionen och då lär du dig franska revolutionen”.

Att vi har läst om franska revolutionen, vet vi lärare, är ingen garanti för att elever har lärt sig det vi tror, att jag uppmanar elever att läsa i en viss bok är inte heller det någon garanti för att detta för det första sker, för det andra leder till att någon sorts förmåga att hantera innehållet på utvecklas hos eleven i ensamhet. Inte heller att jag säger “jamen, det här är ju ett mål, det måste du kunna!” är någon garanti för att lärande kommer ske. Och samtidigt är det ofta denna typ av lärande som förväntas ske hos lärare själva och som ska revolutionera och utveckla skolor runt om i Sverige i dag. Som om lärare skulle per automatik omsätta teori i praktik som någon sorts logisk konsekvens, eller tvångsmässig respons på kunskapsgnidandet? Lärare skickas på kurser, förväntas läsa böcker och “vet ju vad målet är”.

Självklart bör man kunna förvänta sig att lärare ska kunna läsa och på egen hand reflektera över ny forskning, alternativa undervisningsformer och lärandeteori - men är det inte samtidigt detta som är lärarnas stora problem? Själva ensamheten i tolkningen och bristen på koppling till den egna undervisningen? Och hur ofta hinner vi ifrågasätta oss själva? Det kan ju faktiskt hända - ja, jag vet att det kan låta otroligt - att du har en kollega någonstans i närheten som har en fantastisk erfarenhet i hur man kan arbeta med elever inom just det som du själv identifierat som en svårighet och som du kan lära av genom diskussion, observation och systematiskt samarbete.

Det lärare behöver är tid till att omsätta nya idéer, teorier och tankar i det egna sammanhanget, i den egna och faktiska undervisningen. För undervisning är vår verksamhet, vår yrkesspecifika verksamhet. Lärare ska inte vara ensamma i detta utan diskutera och  utsätta den egna praktiken för lite hälsosam prövning tillsammans med andra lärare som arbetar med samma frågor, samma typ av undervisning. Teorin måste någonstans landa i praktiken och praktiken måste någonstans hinna definieras och beskrivas teoretiskt. Det är i lärares samarbete och gemensamma yrkeskompetens som en profession byggs upp och en yrkesstatus etableras - inte genom enskilda lärares briljans, eller medfödda fallenhet. De briljanta och de extroverta lärarna, ämnesexperterna och de gudabenådade relationsskaparna, måste förenas med den tysta erfarenhetens okända hjältar. Och den aktiviteten och de slutsatserna måste beskrivas. Av oss lärare.

Nytt jobb - förväntningar och farhågor

Nästa vecka börjar nya jobbet som lärare i förberedelseklass på högstadiet. Det känns oerhört spännande. Både för att jobbet är på en ny arbetsplats och för att jobbet känns som ett helt nytt jobb i och med att det inte är något jag någonsin har gjort tidigare. 

Att få vara klasslärare är något jag saknat sedan mitt första lärarjobb på en mellanstadieskola i Tensta. Efter att ha jobbat som ämneslärare i ett antal år på högstadiet så känner jag att jag saknar det som faktiskt är fördelarna med klasslärarjobbet som  t.ex. :

• att kunna få avsluta arbeten
• att ha ett begränsat antal elever att följa
• att få skapa en egen miljö som känns lite mer som elevernas egen plats

Samtidigt vet jag att det som upplevs som fördelar också kan upplevas som nackdelar eftersom relationerna ofta blir mer nära och känslan av att vara ensamt ansvarig för elevernas utveckling kan bli överväldigande.

Det som lockar är också det spännande i att göra något som jag faktiskt inte har gjort förut - att försöka få helt nyanlända unga människor att lära sig ett helt nytt språk och i vissa fall även få dem att förstå vad skriftspråk är och hur det fungerar samtidigt som de lär sig det nya språket! Jag kommer förmodligen att få elever som helt saknar ett skriftspråk på sitt eget modersmål och här väntar en verklig utmaning.

Mina tankar så här långt är att jag borde prova Arne Tragetons modell Att skriva sig till läsning med dessa elever. Eftersom skriftspråket är en abstraktion, en symbolisk avbild av människors kommunikation så tänker jag att det är denna abstraktion man måste få uppleva och att de symboler som används är det som måste erövras. I detta är det kommunikationen som står i centrum och språkets funktion som meningsbärare som måste utnyttjas. Därför jobbar eleverna i par, eller grupp vid datorn för att leka, lära och författa texter tillsammans.

Jag tänker också att är man nyanländ så är det så mycket annat man måste erövra för att komma till rätta i det nya landet. Hur åker man tunnelbana? Hur ser mitt närmsta samhälle ut? Hur gör man när man äter, leker och umgås i detta land? Därför måste vi komma ut från skolan och samla intryck, upplevelser och ord för att kunna samtala om detta och för att sedan kunna kommunicera detta i skrift.

Samtidigt är jag livrädd. Vem är jag som tror mig kunna göra detta? Vad har jag att luta mig mot mer än mina föreställningar om hur lärande går till och vilket innehåll som borde behandlas i undervisningen? Tänk om de inte fattar någonting av vad jag försöker göra? Tänk om jag skapar förvirring istället för struktur?

Den rädsla som jag upplever tror jag dock är vanlig hos lärare var man än befinner sig. I värsta fall leder denna rädsla till ett totalt misstroende av den egna kompetensen och att man helt förlitar sig på vad de som man tror är mer kompetenta föreskriver, till exempel genom att man helt enkelt följer ett läromedel, eller en metod. Så gör vi ju ofta när vi vikarierar i ämnen som vi inte känner så stor trygghet i. Samtidigt måste man ju försöka använda sig av den kompetens som finns på området och kunna ta hjälp av den för att skapa en egen modell för sin undervisning som man känner sig bekväm med och i alla fall tror leder till ett bra lärande.

När man blir lite mer varm i kläderna kan det ju sen vara dags att kanske ta till lite misstro igen (ja, jag tror faktiskt att det är sunt) och pröva sin egen undervisning och undersöka om den verkligen leder till det önskade lärandet. Där är inte jag än när det gäller mitt nya jobb. Jag tror att jag liksom mina elever behöver bygga upp någon sorts egen värld som blir begriplig och praktiskt hanterbar innan detta blir aktuellt.