Nytt jobb - förväntningar och farhågor

Nästa vecka börjar nya jobbet som lärare i förberedelseklass på högstadiet. Det känns oerhört spännande. Både för att jobbet är på en ny arbetsplats och för att jobbet känns som ett helt nytt jobb i och med att det inte är något jag någonsin har gjort tidigare. 

Att få vara klasslärare är något jag saknat sedan mitt första lärarjobb på en mellanstadieskola i Tensta. Efter att ha jobbat som ämneslärare i ett antal år på högstadiet så känner jag att jag saknar det som faktiskt är fördelarna med klasslärarjobbet som  t.ex. :

• att kunna få avsluta arbeten
• att ha ett begränsat antal elever att följa
• att få skapa en egen miljö som känns lite mer som elevernas egen plats

Samtidigt vet jag att det som upplevs som fördelar också kan upplevas som nackdelar eftersom relationerna ofta blir mer nära och känslan av att vara ensamt ansvarig för elevernas utveckling kan bli överväldigande.

Det som lockar är också det spännande i att göra något som jag faktiskt inte har gjort förut - att försöka få helt nyanlända unga människor att lära sig ett helt nytt språk och i vissa fall även få dem att förstå vad skriftspråk är och hur det fungerar samtidigt som de lär sig det nya språket! Jag kommer förmodligen att få elever som helt saknar ett skriftspråk på sitt eget modersmål och här väntar en verklig utmaning.

Mina tankar så här långt är att jag borde prova Arne Tragetons modell Att skriva sig till läsning med dessa elever. Eftersom skriftspråket är en abstraktion, en symbolisk avbild av människors kommunikation så tänker jag att det är denna abstraktion man måste få uppleva och att de symboler som används är det som måste erövras. I detta är det kommunikationen som står i centrum och språkets funktion som meningsbärare som måste utnyttjas. Därför jobbar eleverna i par, eller grupp vid datorn för att leka, lära och författa texter tillsammans.

Jag tänker också att är man nyanländ så är det så mycket annat man måste erövra för att komma till rätta i det nya landet. Hur åker man tunnelbana? Hur ser mitt närmsta samhälle ut? Hur gör man när man äter, leker och umgås i detta land? Därför måste vi komma ut från skolan och samla intryck, upplevelser och ord för att kunna samtala om detta och för att sedan kunna kommunicera detta i skrift.

Samtidigt är jag livrädd. Vem är jag som tror mig kunna göra detta? Vad har jag att luta mig mot mer än mina föreställningar om hur lärande går till och vilket innehåll som borde behandlas i undervisningen? Tänk om de inte fattar någonting av vad jag försöker göra? Tänk om jag skapar förvirring istället för struktur?

Den rädsla som jag upplever tror jag dock är vanlig hos lärare var man än befinner sig. I värsta fall leder denna rädsla till ett totalt misstroende av den egna kompetensen och att man helt förlitar sig på vad de som man tror är mer kompetenta föreskriver, till exempel genom att man helt enkelt följer ett läromedel, eller en metod. Så gör vi ju ofta när vi vikarierar i ämnen som vi inte känner så stor trygghet i. Samtidigt måste man ju försöka använda sig av den kompetens som finns på området och kunna ta hjälp av den för att skapa en egen modell för sin undervisning som man känner sig bekväm med och i alla fall tror leder till ett bra lärande.

När man blir lite mer varm i kläderna kan det ju sen vara dags att kanske ta till lite misstro igen (ja, jag tror faktiskt att det är sunt) och pröva sin egen undervisning och undersöka om den verkligen leder till det önskade lärandet. Där är inte jag än när det gäller mitt nya jobb. Jag tror att jag liksom mina elever behöver bygga upp någon sorts egen värld som blir begriplig och praktiskt hanterbar innan detta blir aktuellt.