Sagan om Stadens Nya Kostym

På en plats inte långt härifrån, fanns en gång en stor Stad. Staden ansåg sig ganska stor och faktiskt lite finare och kanske lite bättre än andra städer och den visade gärna upp sig för de andra städerna i det stora landet. Det slogs på stora trummor, det organiserades och förvaltades på alla olika slags nivåer. Staden var mycket noga med att allt skulle vara på topp och se bra ut – ja, vara i världsklass helt enkelt.

Utanför staden i det stora landet talades det om IT. IT skulle förändra allt, det var stort och vackert och alla ville ha det. Självklart ville Staden det också när den fick höra talas om det. Det hade i och för sig påtalats länge från lärarna i staden, att det var lite underligt att tjänstemännen i staden hade egna tjänstedatorer – ja, alla utom lärarna då - och det var det som var lite underligt. När nu IT var så viktigt och att eleverna måste få tillgång till det. Som man sa.

En dag kom det stora Företaget till Staden och knackade på: ”Borde inte en så här stor och fin Stad ha en egen IT-kostym, ett system i VÄRLDSKLASS?” undrade företaget lite framfusigt. Staden behövde inte tänka länge för visst, ett system i världsklass vore väl precis vad Staden skulle behöva, det sade sig ju nästan självt, när man tänkte efter. ”Men, inte vilket system som helst” påpekade Staden lite snusförnuftigt ”det måste vara komplext och lärarna, eleverna och föräldrarna måste också kunna hänga ihop så det blir riktigt stort och mäktigt” fortsatte staden och var väldigt nöjd med sin egen synpunkt. Man ville ju inte verka dum och lättlurad.

”Självklart” menade Företaget ”självklart ska allt hänga ihop i ett riktigt komplicerat nätverk, med fantastiska lösenord och centrala experter som håller ihop det hela, allt kommer att bli så bra, så bra”. Och Staden nickade nöjt och gav Företaget i uppdrag att utarbeta en idé till hur det hela skulle kunna se ut.

Efter ett tag kom Företaget tillbaka med sitt förslag. ”Alla lärare ska få en egen dator” sa Företaget. ”Åh!” sa Staden. ”Det behövs inga IT-tekniker längre” sa Företaget ”Nähä?” sa Staden. ”Allt är säkert och skyddat och stort och komplicerat” sa Företaget ”Aha!” sa Staden. När staden tittade lite närmare på förslaget så undrade den lite försiktigt hur i hela friden detta skulle kunna fungera. Det verkade nästan lite för komplext och lite för avancerat.

”Men, ska verkligen lärarna sitta och ringa till support?” undrade Staden lite försiktigt. ”Åh, nej, det kommer säkert inte behövas” sa Företaget ”lärarna måste ha så pass goda IT-kunskaper så att det ska de inte behöva, men om de gör det ändå, så finns ju supporten på plats och svarar alltid i telefon, det förstår ju alla som håller världsklass!”.

Det lät ju ändå bra, tänkte Staden, även om den i sitt stilla sinne ändå inte riktigt förstod hur det hela skulle kunna fungera med lärare i undervisning. Staden kände sig lite dum när Företaget stod där och tänkte att ”det är nog för att jag inte håller världsklass, Det är därför jag inte begriper. Bäst att hålla god min och hålla med”.

Ute på skolorna började det först knorras lite när man insåg att de system man själva hade byggt upp och de medarbetare man själva valt ut för att hjälpa lärarna att administrera datorerna på skolorna, skulle tas bort. Det fanns leasingavtal som ännu inte löpt ut, inköp på miljonbelopp som gjorts som man nu blev tvungna att lämna tillbaka och avsluta – utan att få tillbaka pengarna. De behövdes inte längre, menade Företaget och Staden höll med. I den sköna nya värld som skulle byggas upp så var allt centralt, på bekvämt helpdeskavstånd och kostade nästan ingenting. Och alla måste vara med. Det måste man ju förstå. Om man ska vara i Världsklass?

Lärarna bländades först av prakten och ståtligheten i det nya avtalet: ”Egen dator!” Det var flott och kändes viktigt och riktigt på något sätt. Det var nästan så att det var för bra för att vara sant! Och vad trevliga de var i supporten! Visst var det lite underligt att de gratisprogram man tidigare kunnat använda sig av numera måste beställas av rektor och att dessa gratisprogram kostade flera tusen kronor att ”paketera” som det hette. Men, det fick man ju lov att förstå – om man ville vara i världsklass. Och det måste man ju vilja. Staden skickade nämligen med jämna mellanrum ut flotta instruktionsfilmer där de anställda i staden fick lära sig om hur det var att vara just detta. I världsklass.

Ängsligheten spred sig över staden. Inne i Staden upptäckte man att kostnaderna bara ökade – trots att företaget uttryckt att det motsatta skulle ske när man besparade skolorna på IT-tekniker. Ute på skolorna slet lärarna dagligen med användarkonton och bitlockerlösenord. Det var nämligen så att kraven på elevernas inloggningar och lösenord var så rigida att de själva inte kunde komma ihåg sina inloggningar – och gjorde de fel så låste sig deras konton och då fick lärarna låsa upp dem. Lite märkligt var det eftersom det som eleverna själva sparade på sina konton var långt ifrån så känsligt som det de sparade på sina facebookkonton. Och eftersom det var så krångligt att över huvudtaget använda datorerna så blev det allt mindre som faktiskt sparades där överhuvudtaget.

”Det är nog för att jag inte är så bra på IT”, tänkte lärarna ”för att jag inte är i världsklass, som jag inte förstår och allt tar så lång tid för mig” grubblade de vidare. De tyckte alla att det var märkligt att en Stad som ofta högbröstat också sa sig vilja ha en utbildning och skola i Världsklass, lät sina lärare agera it-tekniker mitt under pågående lektion.

Plötsligt en dag så var allting klart. IT-teknikerna försvann från skolorna och vips så hade en helt ny typ av arbetsuppgifter utkristalliserat sig på skolorna. Det var arbetsuppgifter som biträdande rektorer och IT-pedagoger med flera mer eller mindre glatt nu fick se som sina. ”Behörig beställare” beställde program som tidigare varit gratis, men som nu ”paketerades” och levererades till skolorna till fina priser.

”Men, vänta nu!” sa en liten fröken plötsligt en dag ”ska det verkligen vara så här? Är det på allvar tänkt att lärare ska administrera detta med elevernas lösenord? Och sitta med helpdesk i telefonen för att fylla i bitlockerlösenord?” fortsatte hon ”och kan det verkligen vara rimligt att lärare ska sitta och beställa program som sedan rektor i sin tur ska sitta och beställa och betala en massa pengar för om de nu varit så korkade att de är de första att beställa programmet i staden? Det är ju inte världsklass alls – det är ju bara VÄRLDS-KASS!”