Siwe och bismaken

Förra veckans Siwe-diskussion saknar en viktig aspekt som jag inte tycker har behandlats tillräckligt. Även om det är en skillnad på vad man kan och bör förvänta sig av vuxna, utbildade lärare så måste de som så snabbt vill ge lärarna skulden för skolans misslyckande också ställa sig frågan: “är det då på samma sätt elevernas fel, när de inte lyckas i skolan?” Här är ju det korrekta svaret från dig som hänger med i skolsvängen  ”nej, det är såklart undervisningen man måste titta på i första hand - man måste fundera över hur undervisningen ska förändras för eleven”.

Jag retar mig ibland också på lärare som inte “fattar”, som inte kollar upp själva och som inte “hänger med i forskningen”, på samma sätt som jag retar upp mig på lärare som konstant lägger skulden för elevernas misslyckade skolprestationer på  elevens vilja, ansvarstagande eller läxläsning. Som ansvarsfull vuxen, ledare och pedagog bör jag såklart först ställa mig frågan - leder mitt sätt att bedriva undervisning på till att eleverna får de bästa förutsättningarna för att lära sig det avsedda? Hur kan jag förändra arbetssätt och behandla stoffet på ett sätt som bättre möter eleverna där de befinner sig kunskapsmässigt? I stället bara för att konstatera att de inte kan? Och ryta att de måste skärpa sig?

Det kan ju faktiskt vara så att man inte har lärt sig (än), inte har fattat grejen, eller inte fått de förutsättningar som krävs för att förstå och hantera innehållet på. Det kan faktiskt hända att det brister i det pedagogiska ledarskapet. Det kan också hända att det är väldigt svårt att som ensam pedagog få syn på det här själv och ännu svårare att veta vad du ska göra åt situationen.

Det förvånar mig att många som faktiskt avhåller sig från att skuldbelägga elever för att de inte lär sig (på egen hand), samtidigt tror och tycker att det är helt korrekt att begära att lärare ska “skärpa sig”? Samma logik borde råda hela vägen genom hela systemet. Om man som rektor inte får sin personal att “fatta” eller att jobba på det sätt som leder till att fler elever lyckas, så borde samma rektor se över hur arbetet organiseras och struktueras på arbetsplaten - vilka möjligheter har lärarna till att upptäcka vad som behöver göras och vad behöver de få hjälp med för att faktiskt kunna göra något åt det? Framförallt borde man som rektor fråga sig vad det leder till att nöja sig med hävda att lärarna borde veta bättre? 

På samma sätt borde politiker fundera över vilka möjligheter rektorer har att vara pedagogiska ledare på sina skolor. Om fokus ligger på budgetarbete och administration som skulle kunna skötas av andra (mer lämpade) istället för på de didaktiska frågorna och arbetet med att utveckla undervisningen - då undrar jag hur man någonsin ska komma till en skola som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?