Liten undran om valfrihet

Tjugofyra elever med elva olika språk. Svenska är det enda vi har gemensamt och inte ens det har vi. Än. Som lärare är jag helt fascinerad av mitt nya jobb. Vilken utmaning. Uppsatsen i didaktik har gett mig nya tankar om lärande, men när det väl kommer till kritan är det min erfarna kollega - lågstadielärare med erfarenhet från arbete i förberedelseklass på högstadiet - som jag har störst utbyte av. I diskussionerna om hur eleverna lär sig och hur vi tar reda på vad de kan och inte kan.

Några elever landade i Sverige för mindre än två veckor sedan. Andra har bott här betydligt längre. Många av de helt nya har sina pappor här sedan tidigare. De har jobbat ett tag i Sverige, har en stabil inkomst och tar nu hit familjen. I vissa fall har dessa elever en mycket gedigen skolgång bakom sig och det går att ana redan efter en vecka att här kommer det nog att gå ganska fort ändå. Att lära sig språket. Hos dessa elever är redan de abstrakta begreppen och det vetenskapliga språket fyllt med något slags innehåll. Andra kommer från länder söndertrasade av krig och konflikter och har aldrig gått i skolan. Hur lär man ett barn som är 15 år att läsa och skriva? Som inte ens kan det på sitt första språk? Här om någonstans har vi har en utmärkt möjlighet att studera lärande på. Vilken utmaning! Vilka sätt är framgångsrika och vilka är det inte?

Att även dessa barn får chansen i ett samhälle som Sverige är inte bara en fråga om humanism och medmänsklighet; det är en fråga om demokrati i dess mest avgörande form. Vad händer om det är den lokala skolans ekonomi som får avgöra vilka resurser som kommer att sättas in för att dessa barn och ungdomar ska kunna bli läs- och skrivkunniga, bli demokratiska medborgare? Att lösa detta centralt är en angelägen uppgift för skolans huvudmän. Det kan aldrig tillåtas vara en fråga för den enskilda skolan.

Fast, det är klart – de kan ju alltid byta skola om de inte är nöjda med den undervisning de får?