Sagan om Stadens Nya Kostym

På en plats inte långt härifrån, fanns en gång en stor Stad. Staden ansåg sig ganska stor och faktiskt lite finare och kanske lite bättre än andra städer och den visade gärna upp sig för de andra städerna i det stora landet. Det slogs på stora trummor, det organiserades och förvaltades på alla olika slags nivåer. Staden var mycket noga med att allt skulle vara på topp och se bra ut – ja, vara i världsklass helt enkelt.

Utanför staden i det stora landet talades det om IT. IT skulle förändra allt, det var stort och vackert och alla ville ha det. Självklart ville Staden det också när den fick höra talas om det. Det hade i och för sig påtalats länge från lärarna i staden, att det var lite underligt att tjänstemännen i staden hade egna tjänstedatorer – ja, alla utom lärarna då - och det var det som var lite underligt. När nu IT var så viktigt och att eleverna måste få tillgång till det. Som man sa.

En dag kom det stora Företaget till Staden och knackade på: ”Borde inte en så här stor och fin Stad ha en egen IT-kostym, ett system i VÄRLDSKLASS?” undrade företaget lite framfusigt. Staden behövde inte tänka länge för visst, ett system i världsklass vore väl precis vad Staden skulle behöva, det sade sig ju nästan självt, när man tänkte efter. ”Men, inte vilket system som helst” påpekade Staden lite snusförnuftigt ”det måste vara komplext och lärarna, eleverna och föräldrarna måste också kunna hänga ihop så det blir riktigt stort och mäktigt” fortsatte staden och var väldigt nöjd med sin egen synpunkt. Man ville ju inte verka dum och lättlurad.

”Självklart” menade Företaget ”självklart ska allt hänga ihop i ett riktigt komplicerat nätverk, med fantastiska lösenord och centrala experter som håller ihop det hela, allt kommer att bli så bra, så bra”. Och Staden nickade nöjt och gav Företaget i uppdrag att utarbeta en idé till hur det hela skulle kunna se ut.

Efter ett tag kom Företaget tillbaka med sitt förslag. ”Alla lärare ska få en egen dator” sa Företaget. ”Åh!” sa Staden. ”Det behövs inga IT-tekniker längre” sa Företaget ”Nähä?” sa Staden. ”Allt är säkert och skyddat och stort och komplicerat” sa Företaget ”Aha!” sa Staden. När staden tittade lite närmare på förslaget så undrade den lite försiktigt hur i hela friden detta skulle kunna fungera. Det verkade nästan lite för komplext och lite för avancerat.

”Men, ska verkligen lärarna sitta och ringa till support?” undrade Staden lite försiktigt. ”Åh, nej, det kommer säkert inte behövas” sa Företaget ”lärarna måste ha så pass goda IT-kunskaper så att det ska de inte behöva, men om de gör det ändå, så finns ju supporten på plats och svarar alltid i telefon, det förstår ju alla som håller världsklass!”.

Det lät ju ändå bra, tänkte Staden, även om den i sitt stilla sinne ändå inte riktigt förstod hur det hela skulle kunna fungera med lärare i undervisning. Staden kände sig lite dum när Företaget stod där och tänkte att ”det är nog för att jag inte håller världsklass, Det är därför jag inte begriper. Bäst att hålla god min och hålla med”.

Ute på skolorna började det först knorras lite när man insåg att de system man själva hade byggt upp och de medarbetare man själva valt ut för att hjälpa lärarna att administrera datorerna på skolorna, skulle tas bort. Det fanns leasingavtal som ännu inte löpt ut, inköp på miljonbelopp som gjorts som man nu blev tvungna att lämna tillbaka och avsluta – utan att få tillbaka pengarna. De behövdes inte längre, menade Företaget och Staden höll med. I den sköna nya värld som skulle byggas upp så var allt centralt, på bekvämt helpdeskavstånd och kostade nästan ingenting. Och alla måste vara med. Det måste man ju förstå. Om man ska vara i Världsklass?

Lärarna bländades först av prakten och ståtligheten i det nya avtalet: ”Egen dator!” Det var flott och kändes viktigt och riktigt på något sätt. Det var nästan så att det var för bra för att vara sant! Och vad trevliga de var i supporten! Visst var det lite underligt att de gratisprogram man tidigare kunnat använda sig av numera måste beställas av rektor och att dessa gratisprogram kostade flera tusen kronor att ”paketera” som det hette. Men, det fick man ju lov att förstå – om man ville vara i världsklass. Och det måste man ju vilja. Staden skickade nämligen med jämna mellanrum ut flotta instruktionsfilmer där de anställda i staden fick lära sig om hur det var att vara just detta. I världsklass.

Ängsligheten spred sig över staden. Inne i Staden upptäckte man att kostnaderna bara ökade – trots att företaget uttryckt att det motsatta skulle ske när man besparade skolorna på IT-tekniker. Ute på skolorna slet lärarna dagligen med användarkonton och bitlockerlösenord. Det var nämligen så att kraven på elevernas inloggningar och lösenord var så rigida att de själva inte kunde komma ihåg sina inloggningar – och gjorde de fel så låste sig deras konton och då fick lärarna låsa upp dem. Lite märkligt var det eftersom det som eleverna själva sparade på sina konton var långt ifrån så känsligt som det de sparade på sina facebookkonton. Och eftersom det var så krångligt att över huvudtaget använda datorerna så blev det allt mindre som faktiskt sparades där överhuvudtaget.

”Det är nog för att jag inte är så bra på IT”, tänkte lärarna ”för att jag inte är i världsklass, som jag inte förstår och allt tar så lång tid för mig” grubblade de vidare. De tyckte alla att det var märkligt att en Stad som ofta högbröstat också sa sig vilja ha en utbildning och skola i Världsklass, lät sina lärare agera it-tekniker mitt under pågående lektion.

Plötsligt en dag så var allting klart. IT-teknikerna försvann från skolorna och vips så hade en helt ny typ av arbetsuppgifter utkristalliserat sig på skolorna. Det var arbetsuppgifter som biträdande rektorer och IT-pedagoger med flera mer eller mindre glatt nu fick se som sina. ”Behörig beställare” beställde program som tidigare varit gratis, men som nu ”paketerades” och levererades till skolorna till fina priser.

”Men, vänta nu!” sa en liten fröken plötsligt en dag ”ska det verkligen vara så här? Är det på allvar tänkt att lärare ska administrera detta med elevernas lösenord? Och sitta med helpdesk i telefonen för att fylla i bitlockerlösenord?” fortsatte hon ”och kan det verkligen vara rimligt att lärare ska sitta och beställa program som sedan rektor i sin tur ska sitta och beställa och betala en massa pengar för om de nu varit så korkade att de är de första att beställa programmet i staden? Det är ju inte världsklass alls – det är ju bara VÄRLDS-KASS!”

Till mina kära vänner

Det finns nån som säger det bättre

som har orden som fattas hos mig

men när barnet som skulle ha levt

inte gör det och vi står här kvar

och tänker att inget på jorden

kan hålla ihop oss, att allting går sönder

det finns bara smärta så stor och så verklig

är det ändå den som håller oss kvar

som säger att här har det funnits liv, ett liv som var älskat

som du har gjort plats för 

det fattas där

men växer ändå i hjärtat 

ger sig aldrig av

Siwe och bismaken

Förra veckans Siwe-diskussion saknar en viktig aspekt som jag inte tycker har behandlats tillräckligt. Även om det är en skillnad på vad man kan och bör förvänta sig av vuxna, utbildade lärare så måste de som så snabbt vill ge lärarna skulden för skolans misslyckande också ställa sig frågan: “är det då på samma sätt elevernas fel, när de inte lyckas i skolan?” Här är ju det korrekta svaret från dig som hänger med i skolsvängen  ”nej, det är såklart undervisningen man måste titta på i första hand - man måste fundera över hur undervisningen ska förändras för eleven”.

Jag retar mig ibland också på lärare som inte “fattar”, som inte kollar upp själva och som inte “hänger med i forskningen”, på samma sätt som jag retar upp mig på lärare som konstant lägger skulden för elevernas misslyckade skolprestationer på  elevens vilja, ansvarstagande eller läxläsning. Som ansvarsfull vuxen, ledare och pedagog bör jag såklart först ställa mig frågan - leder mitt sätt att bedriva undervisning på till att eleverna får de bästa förutsättningarna för att lära sig det avsedda? Hur kan jag förändra arbetssätt och behandla stoffet på ett sätt som bättre möter eleverna där de befinner sig kunskapsmässigt? I stället bara för att konstatera att de inte kan? Och ryta att de måste skärpa sig?

Det kan ju faktiskt vara så att man inte har lärt sig (än), inte har fattat grejen, eller inte fått de förutsättningar som krävs för att förstå och hantera innehållet på. Det kan faktiskt hända att det brister i det pedagogiska ledarskapet. Det kan också hända att det är väldigt svårt att som ensam pedagog få syn på det här själv och ännu svårare att veta vad du ska göra åt situationen.

Det förvånar mig att många som faktiskt avhåller sig från att skuldbelägga elever för att de inte lär sig (på egen hand), samtidigt tror och tycker att det är helt korrekt att begära att lärare ska “skärpa sig”? Samma logik borde råda hela vägen genom hela systemet. Om man som rektor inte får sin personal att “fatta” eller att jobba på det sätt som leder till att fler elever lyckas, så borde samma rektor se över hur arbetet organiseras och struktueras på arbetsplaten - vilka möjligheter har lärarna till att upptäcka vad som behöver göras och vad behöver de få hjälp med för att faktiskt kunna göra något åt det? Framförallt borde man som rektor fråga sig vad det leder till att nöja sig med hävda att lärarna borde veta bättre? 

På samma sätt borde politiker fundera över vilka möjligheter rektorer har att vara pedagogiska ledare på sina skolor. Om fokus ligger på budgetarbete och administration som skulle kunna skötas av andra (mer lämpade) istället för på de didaktiska frågorna och arbetet med att utveckla undervisningen - då undrar jag hur man någonsin ska komma till en skola som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?

Liten undran om valfrihet

Tjugofyra elever med elva olika språk. Svenska är det enda vi har gemensamt och inte ens det har vi. Än. Som lärare är jag helt fascinerad av mitt nya jobb. Vilken utmaning. Uppsatsen i didaktik har gett mig nya tankar om lärande, men när det väl kommer till kritan är det min erfarna kollega - lågstadielärare med erfarenhet från arbete i förberedelseklass på högstadiet - som jag har störst utbyte av. I diskussionerna om hur eleverna lär sig och hur vi tar reda på vad de kan och inte kan.

Några elever landade i Sverige för mindre än två veckor sedan. Andra har bott här betydligt längre. Många av de helt nya har sina pappor här sedan tidigare. De har jobbat ett tag i Sverige, har en stabil inkomst och tar nu hit familjen. I vissa fall har dessa elever en mycket gedigen skolgång bakom sig och det går att ana redan efter en vecka att här kommer det nog att gå ganska fort ändå. Att lära sig språket. Hos dessa elever är redan de abstrakta begreppen och det vetenskapliga språket fyllt med något slags innehåll. Andra kommer från länder söndertrasade av krig och konflikter och har aldrig gått i skolan. Hur lär man ett barn som är 15 år att läsa och skriva? Som inte ens kan det på sitt första språk? Här om någonstans har vi har en utmärkt möjlighet att studera lärande på. Vilken utmaning! Vilka sätt är framgångsrika och vilka är det inte?

Att även dessa barn får chansen i ett samhälle som Sverige är inte bara en fråga om humanism och medmänsklighet; det är en fråga om demokrati i dess mest avgörande form. Vad händer om det är den lokala skolans ekonomi som får avgöra vilka resurser som kommer att sättas in för att dessa barn och ungdomar ska kunna bli läs- och skrivkunniga, bli demokratiska medborgare? Att lösa detta centralt är en angelägen uppgift för skolans huvudmän. Det kan aldrig tillåtas vara en fråga för den enskilda skolan.

Fast, det är klart – de kan ju alltid byta skola om de inte är nöjda med den undervisning de får?

Nätet som snärjer

Man ska inte skriva när man är arg. I alla fall inte posta brev i ilska eller publicera sina tankar offentligt. Brukar jag tänka. Men nu gör jag det ändå.

För tio år sedan arbetade jag i ett nytt, hungrigt och vetgirigt arbetslag där vi provade olika former för dokumentation av elever. I laget fanns en lärare med betydligt högre IT-kompetens än oss andra och tillsammans byggde vi upp en databas byggd i Access där vi överskådligt kunde dokumentera elevernas kunskapsutveckling. Vi kände att vi var på väg och vi ville missionera och visa upp vår lilla databas för de ännu ej upplysta på skolan.

Efter några år fick vi överge detta till förmån för PODB som nu var ett system som alla på skolan skulle använda sig av. I vårt arbetslag tyckte vi först att det var synd att vårt system övergavs, men vi höll samtidigt med om att skolan kanske behövde en gemensam plattform som alla lärare på skolan kunde använda sig av.

Ytterligare några år senare kom Stockholm Skolwebb och där står jag och stampar av ilska just i dag flera år senare. Stockholm Skolwebb är nämligen inte bra. Fortfarande! Det är fult, användarovänligt och framför allt ovärdigt för lärare som arbetsredskap.

Det är vansinnigt fult, såväl att jobba i som att presentera för föräldrar. Ett skriftligt omdöme är nästintill omöjligt att formulera och presentera tydligt och snyggt är inte att tänka på. Rubrikerna har oklara nivåer och förvirrar såväl lärare som skriver som elever och föräldrar som ska läsa.

Det är användarovänligt. Snåriga menyer och undermenyer ska lotsa en fram till platsen där du ska skriva. Det finns inget intuitivt i dessa utan kräver en stor portion trial and error för att man själv och det man tänkt skriva ska hamna på rätt plats. Påtagligt ofta hamnar du som dokumenterar i vitskärmslimbo när du rör dig mellan dokumenten eller försöker spara det du har skrivit. Eller så blir du utloggad!

Det är ovärdigt för lärare att vara fast i centrala system för att dokumentera elever. Ovärdigt när de fungerar så dåligt så som det beskrivits ovan och ovärdigt på grund av att det hämmar utvecklingen av alternativa vägar till dokumentation som skulle kunna göras lokalt ute på skolorna. Finns det någon rektor som vågar säga “nej, tack så mycket, den där skiten vill vi faktiskt inte ha”?